Le Joss

Jag var aldrig speciellt populär i skolan, jag var en av de lite utstötta. Jag hade ju de jag umgicks med och kallade för kompisar, men även av dem var jag lite, vad ska man säga.. halvmobbad av?
Har aldrig förstått riktigt varför? Var det för att mina föräldrar inte är hippa och häftiga? Var det för att ni tyckte att jag klädde mig konstigt(?)

Ända sedan jag började i ettan så har jag varit väldigt utstött, sen har det blivit bättre, och sen sämre igen..

Jag var verkligen genommobbad i lågstadiet kan jag berätta. Hade aldrig någon att vara med efter skolan eller på helgerna och om man ringde och frågade "ska vi leka" då fick man till svar att de skulle bort eller så och sen dagen efter fick man reda på att de inte alls åkt bort - hon hade varit med någon annan. Och ja, sånna där trevliga saker.
Det här resulterade i att jag blev lite av en datanörd. Satt hemma hela dagarna, gick hem direkt efter skolan och kollade på tv eller msn:ade osv.

Men sen kom räddningen, Molly.
Minns inte exakt när det var hon flyttade till mitt "område" men har för mig att det var i 7:an?

Vi blev jättebra kompisar, hade superkul tillsammans och sprang fram och tillbaka genom skogen som var emellan oss. Hoppade studsmatta, jag följde med till stallet, tjuvringde, och allt sånt där roligt.

Men sen tyckte jag tydligen inte att det var något roligt längre, så jag förstörde allt. Vi blev SUPEROVÄNNER... Kuratorn på skolan kallades in och allt blev bara värre och värre.. Till slut kunde man inte ens gå förbi varandra i korridoren längre utan att känna att hela magen vände sig. Ångrade mig så himla mycket..

Men nu, äntligen, 4 år senare är vi vänner igen.
Så skönt men så synd att spilla bort 4 år bara sådär. Hade inte vi blivit ovänner då hade kanske inte Molly flyttat, och hade inte Molly flyttat då hade kanske inte jag heller gjort det.. Och då kunde vi kanske ha haft det där Sex and the city livet som vi pratade om... Vem vet! :)

Anledningen till det här inlägget grund och botten är för att jag verkligen saknar det där SATC livet.
Satt på facebook igårkväll och satt och kollade på de andra tjejernas bilder (som bodde och bor i samma "område" som jag bodde i tills för ett halvår sedan.) de är 4-5st som har blivit ett litet gäng.
 De där som jag aldrig fick vara med som jag berättade om tidigare. På sätt och vis, även fast jag inte tycker om dom speciellt mycket, blir jag avundsjuk på dem. För dom har det där livet, pratar om killar, åker till Åre tillsammans, går på krogen en eller flera gånger i veckan, dricker vin och kollar på film osv osv. Ni fattar nog poängen.

Att nu inse, vid 20 års ålder, att det är försent att skaffa ett par sånna vänner är väldigt jobbigt.
Det var nog det som var poängen med hela det här inlägget...

Jag har vänner, men saknar det där att känna att hon/han finns alltid där. Eller att kunna springa över till bästisen och dricka vin! Eller så :)